L29C och V

L29C och V


I mitten av 1940-talet var de flesta tunga lastbilar utrustade med dieselmotorer. Detta var någonting ganska nytt för Volvo, som hade riktat in sig på Hesselmanmotorn, eftersom den var mycket billigare att utveckla jämfört med dieselmotorn.

Den första tunga diesellastbilen - på allmän begäran
I dag är det antagligen viktigt att påpeka att antalet tunga Volvolastbilar fram till och med 1945 var ganska begränsat, eftersom flertalet Volvolastbilar utgjordes av lätta och medeltunga lastbilar som var mycket lönsamma. Dessa hjälpte till att finansiera Volvos framtidsorienterade personbilstillverkning, som inte gav några vinster förrän i början av 1950-talet.

L29-lastbilarna var synnerligen robusta och kraftfulla, men de tillverkades i ett ganska litet antal. Det var naturligt att välja den här serien som bas för den första tunga diesellastbilen, när den lanserades 1946. Ursprungligen var den en beställning från Vägverket, som behövde ett kraftfullt fordon för snöröjning under de stränga

svenska vintrarna och ett basfordon för anläggning av vägar. Precis efter kriget förnyades vägnätet i stora delar av Sverige.

Enkel och effektiv design
L29 C/V fordonens design (C = Civilt, V = Vägverkets fordon, d.v.s. lastbil som används av Vägverket) var enkel och effektiv. De tunga L29-lastbilar som redan fanns förbättrades, förstärktes och fick en ännu längre motorhuv för att kunna rymma Volvos kraftiga dieselmotor, ursprungligen med förkammare. Under senare delen av tillverkningsperioden ersattes den dock av den moderna VDF-motorn med direktinsprutning.

LV29 C/V, som egentligen var en framgångsrik kompromiss, ersattes 1951 av den moderna L39 Titan, som i stor utsträckning byggde på samma komponenter som L29 C/V - åtminstone under de första åren.

Eftersom det inte fanns någon servostyrning, var det slitsamt att köra en L29 C/V. På den tiden var lastbilsförarna tvungna att ha mycket bra fysik.