Laplander eller Valpen

Laplander eller Valpen

Den berömde designern Nils-Magnus "Måns" Hartelius skapade många av de framgångsrika terränggående fordon som konstruerades och tillverkades av Volvo. En design, som visade sig särdeles effektiv, var fordonet Laplander, eller Valpen, som utvecklades i slutet av 1950-talet.

En förstklassig efterträdare
Laplander, eller Valpen, utformades som ett resultat av en designtävling på initiativ av den svenska armén. De behövde en förstklassig efterträdare till fordonet GP ("General Purpose"), som hade köpts in som överskottsmateriel efter andra världskriget och nu hade blivit för gammalt och ineffektivt.

Laplander presenterades för den svenska armén 1959, då en rad testenheter tillverkades under beteckningen P2304.

Ett frambyggt fordon
För att minska totallängden, öka manövrerbarheten i terräng och förbättra viktfördelningen mellan axlarna var det nya fordonet frambyggt. Den här konfigurationen gav också föraren utomordentligt god sikt.

Slutversionen, L3314, presenterades efter noggranna tester och liknade i hög grad de första P2304-enheterna. Fordonet var nu utrustat med en kraftigare B18-motor. Mot slutet av tillverkningsperioden drevs både slutversionen av L3314/L3315 och C202 av en något kraftigare B20-motor med förhöjd kapacitet.

Byggde på personbilskomponenter
L3314, som den sista versionens basdesign kallades, var ett genialt terrängfordon av lätt typ. I stor utsträckning byggde det på samma komponenter som användes för Volvos personbilar, till exempel PV544 och Volvo Amazon. Förutom motorn hade fordonet dessutom samma växellåda och transmissionsenheter på bak- och framaxlarna som personbilarna, även om man hade lagt till en reduktionsväxellåda för att överföra kraften till båda axlarna och minska hastigheten vid normala varvtal vid terrängkörning.

En av de viktigaste faktorerna bakom de utomordentliga terrängegenskaperna var de stora däcken och en generös markfrigång. En differentialspärr på bakaxeln gav bra dragkraft under leriga förhållanden.

Basvarianten för militär användning presenterades som ett öppet fordon med ett fordonskapell av segelduk. Något senare lanserades även en s.k.

Hardtop-version med heltäckande plåtkaross och utrymme för åtta personer. Denna variant tillverkades parallellt med kapellvarianten.

Ett flerfunktionellt fordon
När det civila fordonet Laplander lanserades, blev versionen med hårt tak basmodell. Dessutom fanns det en tredje version, med pickupkaross, utrymme för två personer på framsätena och en liten plattform. Den modellen blev populär för olika typer av samhällsservice, som snöröjning och vid bekämpning av skogsbränder.

Laplander var verkligen ett flerfunktionellt fordon, som ursprungligen var avsett för trupptransporter och underrättelseuppdrag inom det svenska kavalleriet (som inte använde hästar längre …). Snart utvecklades även, med Hardtop som bas, en version för mobil radioöverföring och ambulansmodeller.

Lämpad för stridstjänst
Laplander visade sig även vara lämpad för aktiv stridstjänst, bl.a. som lätt fordon för pansarvärnskanoner, både i Norge och i Sverige. Det norska pansarvärnsfordonet byggde på den vanliga frambyggda varianten, medan det svenska pansarvärnsfordonet L3304 hade en unik kaross med motorhuv och en oerhört stark störtbåge för att höja säkerheten för manskapet.

Volvo utvecklade även en specialversion som tjänade som avfyrningsramp för mycket effektiva pansarvärnsrobotar.
Den här fordonsgenerationen blev mycket populär i både militär och civil tjänst. Tillverkningen av fordonen avslutades 1970, eftersom de skulle komma att ersättas av den kraftfullare och dyrare C3-generationen terränggående fordon.

Tillverkningen startar igen
Från vissa civila kunders håll var det dock en konstant efterfrågan på den effektiva och något mindre avancerade Laplander. Efter ständiga förfrågningar under flera år startades tillverkningen igen. Den här gången ägde tillverkningen rum i samarbete med den ungerska tillverkaren Csepel Auto, som hade tillräcklig kapacitet för detta. I den snabbt expanderande Volvofabriken i Göteborg fanns det ingen byggnad som passade för att tillverka fordonen.

C202 förbättrades på flera sätt jämfört med den tidigare Laplander-versionen, med bl.a. andra växellådekomponenter, nya och säkrare dörrlås m.m.
Totalt monterades cirka 3 000 C202-fordon innan tillverkningen slutligen stoppades 1981.