F4 och F6

F4 och F6

Trots att Volvo var en mycket framgångsrik internationell lastbilstillverkare i början av 1960-talet räckte Volvos egen årsproduktion av medeltunga lastbilar inte till för att utveckla en förstklassig medeltung lastbil. Eftersom Volvo hade ambitionen att växa även inom det här segmentet blev lösningen att söka utvecklingssamarbete med andra relativt små europeiska tillverkare.

De fyras klubb
Resultatet blev De fyras klubb, som bildades i början av 1970-talet och hade sitt designkontor i Paris i Frankrike. I "klubben" ingick Volvo, DAF, Klöckner-Humboldt-Deutz ("Magirus") och Saviem (ett franskt märke som senare gick ihop med Berliet och bildade Renault Véhicules Industriels). Dessa fyra tillverkare delade ambitionen att utveckla en modern och ergonomisk medeltung distributionslastbil av hög kvalitet.

De fyras klubb var ett relativt lyckosamt samarbetsprojekt. Trots att lastbilarna från de olika tillverkarna liknade varandra fanns det en tydlig skillnad mellan Volvolastbilarna och de övriga lastbilarna.

Unik säkerhet och motoreffekt
De lätta F-lastbilarna var det vanligaste smeknamnet på Volvolastbilarna inom den här serien. De lanserades av Volvo 1975, med en rad modeller för olika transportbehov. Det var tydligt att Volvos lätta F-lastbilar var unika i vissa avseenden, särskilt när det gällde säkerheten och motorn.

I mitten av 1970-talet var inte alla lastbilstillverkare intresserade av säkerhetsaspekten. Tre av fyra tillverkare brydde sig därför inte om att förstärka förarhytterna i sina lastbilar, och på grund av detta uppfyllde de inte Sveriges stränga krav på krocksäkra hytter. För Volvo var det naturligtvis nödvändigt att förstärka alla lätta F-lastbilar - inte bara dem som var avsedda för den svenska marknaden, utan alla lastbilar.

En annorlunda filosofi
Resultatet blev naturligtvis att Volvos lätta F-lastbilar var betydligt säkrare än de andra tre tillverkarnas lastbilar, även på marknader där det fanns en direkt konkurrens mellan alla fyra märken och där de svenska säkerhetskraven inte var obligatoriska.


Även när det gällde motorerna hade Volvo en något annorlunda filosofi än de övriga lastbilstillverkarna. Volvo, som var pionjär inom turboområdet, valde att erbjuda turbomotorer i alla tyngre lätta F-lastbilar från 13 tons totalvikt, och i början av 1980-talet fick även de lättaste lastbilarna i serien turbomotorer. Det gjorde att Volvo var världens första lastbilstillverkare att ENBART tillverka lastbilar med turbomotorer.

Lanseringen av den nya F-serien
När Volvo lanserade den här serien 1975, var den tyngre F6-modellen utrustad med en 6-liters Volvomotor med direktinsprutning, medan den lättaste versionen av F4 hade en Perkinsmotor, som ersattes av den raka sexcylindriga TD40-motorn tillverkad i Volvos motorfabrik i Vara. Tack var designen med förkammare och turbomotor var avgasutsläppen mycket rena. Den nya F4-versionen från 1978 med Volvos TD40-motor kändes lätt igen på ett diagonalt streck i grillen, något som sedan dess har blivit ett kännetecken för alla Volvolastbilar.

F4- och F6-lastbilarna blev mycket populära och gjorde att Volvos marknadsandelar inom det medeltunga segmentet expanderade stort. F6 spelade en viktig roll för att etablera Volvolastbilarna i USA, som snart blev den viktigaste marknaden för F6-lastbilarna.

Arbete i en internationell miljö
F4/F6-lastbilarna var viktiga för att etablera Volvo som internationell lastbilstillverkare, eftersom designprocessen ägde rum i en internationell miljö. Bashytten designades, som tidigare nämnts, i Paris. Utformningen av själva Volvo F4/F6 ägde dock rum i Volvos Oostakkerfabrik nära Gent i Belgien.

I Oostakker uppfördes en helt ny och modern lastbilsfabrik för tillverkning av F4/F6, en fabrik som senare även användes för tillverkning av tunga Volvolastbilar. I dag är den Volvos huvudfabrik i Europa och Volvos näst största monteringsfabrik i världen.