Volvo Trucks

Serie 1 och 2

Volvo startade sin verksamhet under senare delen av 1926, då förberedelserna för biltillverkningen satte igång. Själva produktionen startade sedan i april 1927. Det stod snart klart att efterfrågan på en svensk personbil i Sverige var begränsad.

Redan i december 1926 startade konstruktionen av en medelstor lastbil (med namnet Serie 1), och i februari 1928 lämnade den absolut första Volvolastbilen fabriken i Göteborg. (På detta tidiga stadium tillverkades personbilarna och lastbilarna vid samma monteringsband.)

Den första lastbilen - en oväntad framgång
I motsats till den svaga efterfrågan på Volvos personbilar, blev den första Volvolastbilen en omedelbar framgång. Den ursprungliga planen gick ut på att tillverka 500 fyrcylindriga Serie 1-lastbilar och senare introducera den effektivare sexcylindriga lastbilen. De första 500 lastbilarna sålde dock slut på mycket kort tid. En andra serie om 500 lastbilar - Serie 2 - planerades och tillverkades.

Volvos Serie 1-lastbil var inte någon kraftfull lastbil. Den hade en oansenlig fyrcylindrig bensinmotor på endast 28 hk. Officiellt skulle den inte lastas med mer än 1 500 kg (hälften av fordonets totalvikt), men grundkonstruktionen var mycket bra, och lastbilen användes ofta för laster som var dubbelt så stora som vad den officiellt var konstruerad för.

Treväxlad växellåda och ergonomi
Serie 1-lastbilens hastighet begränsades till 40 eller 50 km/h (långsammare med nyttolast, särskilt i backiga miljöer). Körningen underlättades dock av den treväxlade växellådan och bra ergonomi, däribland en ganska låg bullernivå för föraren.

Precis som i alla lastbilar fram till mitten av 30-talet begränsades uppvärmningen i den här lastbilen till den motorvärme som trängde in i förarhytten genom metallhöljet som skilde motorn från hytten.

Helt konstruerad av Volvo
Serie 1-lastbilen var ett blygsamt försök som överträffade alla förväntningar tack vare sin robusta och enkla utformning. I motsats till många andra lastbilsmärken från den här epoken var den helt konstruerad av Volvo, och detta gällde även motorn och växellådan. Den levererades utan hytt, men den som önskade kunde få en standardhytt monterad på Volvofabriken. Hytten tillverkades av den oberoende påbyggnadstillverkaren Åtvidaberg, som även producerade personbilarnas påbyggnader.

De flesta lastbilar av den här typen levererades utan förarhytt. Kunden beställde sedan en hytt enligt egna specifikationer från någon av de

många lokala hyttillverkarna. Förvånansvärt många lastbilar av denna typ har bevarats in i våra dagar,  vilket är ett gott bevis på den höga kvaliteten.

Den andra lastbilen: Stor efterfrågan
Efter den långsamma starten för inledningsårens fyrcylindriga Volvopersonbilar, var det en trevlig överraskning att den första Volvolastbilen blev en framgång. De första 500 Serie 1-lastbilarna förväntades ursprungligen räcka i upp till två år, men de sålde snabbt slut inom sex månader. Tack vare efterfrågan blev man tvungen att tillverka ytterligare 500 fyrcylindriga lastbilar.

Ingen rast ingen ro 
De första två åren var aktiviteten vid Volvo frenetisk, med flera olika fordonstyper som utformades från grunden. Därefter lugnade det ned sig lite grann. Det gjorde det möjligt att modifiera den nya Serie 2-lastbilen jämfört med den allra första Volvolastbilen från februari 1928.

Lastbilarna blev nu allt kraftfullare, men under de första sex månaderna hade Volvo inga möjligheter att skapa en kraftigare motor än den ursprungliga fyrcylindriga motorn på ynka 28 hk. Den tidigare bakaxelutväxlingen på två reducerades dock till en enda. Den "långsammare" axeln ledde till att topphastigheten sänktes, men samtidigt förbättrades köregenskaperna.

Bättre köregenskaper
Spårvidden på den första lastbilen var identisk med den på Volvos första personbil (endast 1 300 mm), och det skapade stora problem på den tidens vägar. Vägarna var ofta inget annat än spåren efter hästdragna vagnar, som hade en hjulbredd på cirka 1,5 meter. Det gjorde att den första Volvolastbilens smala spårvidd inte passade in i hjulspåren.
Serie 2-lastbilen fick därför en bredare spårvidd på 1 460 mm. Den skapades genom att bakfjädrarna flyttades till utsidan på ramskenan. (På Serie 1 hade fjädrarna fästs direkt under ramskenorna.) På så sätt är det lätt att skilja Serie 2-lastbilarna från de tidigare Serie 1.

Anpassad för serietillverkning
Lastbil nummer två var på många sätt bättre lämpad för serietillverkning. Den vackra träratten byttes till exempel ut mot en mera standardiserad ratt av bakelit.

Serie 2-lastbilen blev mycket framgångsrik och omtyckt av många lastbilsägare. Många bussbolag började använda lastbilen som bas för en enkel och tillförlitlig liten buss. De små bussarna hade lastbilschassin och en kaross av trä som var täckt med stålplåt.