F89 och G89

F89 och G89


Lastbilsförarna har alltid uppskattat att ha tillgång till många hästkrafter. Även om det alltid är trevligt att kunna skryta om dem för andra kollegor, är tillräckligt med hästkrafter egentligen en säkerhetsfråga. Det underlättar nämligen förarens möjligheter att hålla samma snitthastighet som personbilsförarna, och det är en viktig del av den allmänna trafiksäkerheten.

Minsta antal hästkrafter
Medan lastbilsekipagens totaltvikter hade ökat sedan andra världskriget, hade vissa lastbilar fortfarande ganska små och svaga motorer. Det var främst svenska lastbilstillverkare, särskilt Volvo, som spelade en viktig roll för att lansera kraftigare turbomotorer.

Därför började en rad europeiska länder diskutera att lagstifta om det lägsta antalet hästkrafter per ton tågvikt.

Tyskarna banar väg
Tyskland har alltid varit en ledande nation inom bil- och lastbilsdesign, och en stor del av landets transporter sker med hjälp av lastbilar. Under 1960-talets sista år försökte de tyska lagstiftarna därför att införa ett lägsta antal hästkrafter per ton tågvikt. Eftersom en rad europeiska tillverkare av tunga lastbilar ville sälja lastbilar i Tyskland, ledde det i stor utsträckning till att motorerna blev allt kraftigare. Denna utveckling har hållit i sig in i våra dagar.

Det har funnits två tillvägagångssätt för att skapa kraftigare motorer: extremt stora och tunga sugmotorer med upp till tio cylindrar och volymer

på upp till 18 liter samt mindre (12 till 14 liter) effektiva och ganska lätta turbomotorer. De tyska tillverkarna tillhörde dem som valde det första alternativet, medan svenska tillverkare valde det sistnämnda.

F89 och G89 lanseras
Volvo var den enda tillverkaren som valde att uppfylla de tyska kraven med en rak sexcylindrig turbomotor. Resultatet blev F89 och G89, med framaxeln längre fram. De skulle uppnå en ledande ställning inom det exklusiva segmentet med 1970-talets högeffektiva moderna lastbilar. Utöver den nya 12-litersmotorn valde man komponenter som redan ingick i Volvos väl beprövade sortiment.

Naturligtvis ville Volvo uteslutande använda sina egna komponenter, så förutom Volvos TD120A-motor (på 330 hästkrafter för att efterleva kravet på 8 hästkrafter för 38 tons tågvikt) valde man den synkroniserade 16-växlade rangeväxellådan SR61 och bakaxeln NR2 med navreduktion till Volvos nya "superlastbil".

Standard på stora avstånd
F89/G89 blev snart en standardlastbil, både för snabba fjärrtransporter inom Europa och för skandinaviska timmertransporter med tågvikter på upp till 52 ton (ryktet säger dock att lastbilarna orkade med ännu större laster). G89 användes till och med i australiensiska vägtåg av påkopplade släp med tågvikter på cirka 100 ton.