N7, N10 och N12

N7, N10 och N12


Under 1960-talet började F-lastbilen (utan någon motorhuv, med motorn under hytten) dominera allt mer vid europeiska och internationella tunga transporter. Denna trend var särskilt tydlig hos en ledande tysk tillverkare, som ville rationalisera lastbilsutbudet till följd av F-lastbilarnas dominans i Tyskland.

Eftersom de två svenska tillverkarna hade en stor del av sin försäljning utanför hemmamarknaden, var det naturligt för dem att fortsätta erbjuda "konventionella" lastbilar (som de kallas i bl.a. Nordamerika) av modern design.

N-lastbilens framtid
I slutet av 1960-talet stod Volvo inför stora investeringar. N-lastbilarnas (N86 och N88) design var i stort sett oförändrad sedan 1951 när L39 Titan lanserades, och antalet N-lastbilar minskade, till följd av att F-lastbilarna stadigt ökade sin andel av den totala lastbilspopulationen.

Men inom Volvo var man övertygad om att N-lastbilen hade en framtid på flera marknader inom vissa transportområden. Ledningen för det nya Volvo Lastvagnar beslöt att sätta igång ett helt nytt lastbilsprojekt, i vilket den ännu hemliga 12 litersmotorn från F89/G89 skulle användas.

En kombination av styrka och lätthet
N-lastbilen utformades med tanke på robust styrka och transportekonomi. Låg vikt i kombination med egenskapen att kunna klara av de tuffaste transportuppdrag prioriterades i utvecklingsprocessen. Ett typiskt exempel på detta var den nya designen av rambalken, som utvecklades tillsammans med svenska ståltillverkare.
För att kombinera stor styrka med liten vikt var rambalkarnas lodräta och vågräta delar olika tjocka. Det var ett av skälen till att lastbilen var så

lätt. Andra viktbesparande åtgärder var den optimerade hytten, motorhuven i fiberglas och ultraeffektiva turbomotorer.

En internationell lastbil…
N-lastbilen blev verkligen en internationell lastbil. Även om Skandinavien var den typiska hemmamarknaden för N7, N10 och N12, hände det ofta att australiensiska vägtåg av påkopplade släp drogs av N12. För Volvos expansion i Nordamerika var det av stor vikt att kunna erbjuda en modern konventionell lastbil. Därför lanserades N10 som semitrailerdragare i USA 1978.

Något senare lanserades även N12, med sin större motor, och dumprar i Nordamerika. I Brasilien lanserades N-lastbilarna 1980. Tillsammans med efterträdarna NL10/NL12 och NH har de sedan dess utgjort en plattform för Volvos framgångar i Sydamerika.

…blir internationellt godkänd
Ett av skälen bakom N10:s och N12:s framgångar var den extremt tuffa dubbeldrivna T-boggin med 6x4 drift och ett utomordentligt gott väggrepp. Det innebar att en N-lastbil med 6x4 drift ofta kunde konkurrera med allhjulsdrivna lastbilar när det gällde terränggående egenskaper. Det fanns även allhjulsdrivna N-lastbilar för verksamheter som krävde maximala terrängegenskaper.

Den nya produktbeteckningen
I och med N-lastbilarna infördes ett nytt system med produktbeteckningar för Volvos lastbilar. "N" eller "F" angav om lastbilen var utrustad med motorhuv eller inte, medan en siffra angav motorns ungefärliga storlek i liter.
N-lastbilen fanns att tillgå med dag-, sov- eller manskapshytt, vilket innebar att det fanns en lämplig hyttvariant för alla typer av transportuppdrag.