FL6 och FL4

FL6 och FL4


Volvo inledde sin lastbilsverksamhet 1928 med att tillverka medeltunga lastbilar. Därefter introducerade Volvo successivt allt tyngre och tyngre lastbilar, tills produktsortimentet bestod av alla typer av lastbilar, från lätta till tunga.

Märkligt nog minskade Volvos framgångar till stor del inom området medeltunga lastbilar under 1950- och 1960-talen, huvudsakligen på grund av att medeltunga lastbilar tillverkades i de flesta av de exportländer där Volvo hade försäljning, och de var vanligen inte lika dyra och kanske inte heller lika robusta som Volvos fordon.

Höga ambitioner för den medeltunga lastbilen
Efter L42/L43/F82/F83/F82S/F83S och F4/F6 på 1980-talet hade Volvo höga ambitioner för de medeltunga lastbilarna, och det fanns gott om resurser. Man beslöt att utveckla en ny serie medeltunga lastbilar från grunden. Naturligtvis ville Volvo utnyttja de väl beprövade drivlinekomponenter som redan hade utvecklats för den nya generationen medeltunga lastbilar.

I slutet av 1970-talet undersökte Volvo hur de möjliga efterträdarna till F4/F6 lastbilarna skulle se ut. Det beslöts att man skulle lansera de nya lastbilarna i mitten av 1980-talet och att de skulle konstrueras och byggas i Volvos moderna anläggning i Oostakker i Belgien.

Den nya FL-serien
Från allra första början stod det klart att de nya medeltunga lastbilarna skulle uppfylla samma säkerhetskrav som Volvos tunga lastbilar. Samtidigt ville Volvo erbjuda överlägsna ergonomiska egenskaper både jämfört med Volvos tidigare distributionslastbilar och jämfört med lastbilarna från Volvos konkurrenter.

Snart hade man utarbetat formen på den nya FL-serien (F = frambyggd hytt, L = lågt hyttgolv). I basdesignen ingick ett lågt hyttgolv som gjorde det lätt att stiga in i och ut ur hytten, stora fönster för god sikt och mycket gott om utrymme, allt inom en bredd av 2,3 m, så att det gick lätt att köra på platser där det var ont om utrymme.

Vikt, kraft och styrka
Det fanns naturligtvis ett behov av flera viktklasser, till exempel en lätt klass på cirka 7-11 ton (FL6L), en medeltung klass på 14 ton (FL6M) och ett mycket lätt fordon i den tunga klassen (FL6H). Några år senare ersattes FL6H av ett ännu kraftfullare fordon i 18-tonsklassen. Det fanns även att tillgå som ett treaxlat fordon med en totalvikt på 26 ton (FL6E).

FL6 var också tillräckligt kraftfullt för att användas för lättare fjärrtransporter. Därför lanserades en lång hyttmodell som ett alternativ till daghytten. För samhällsservice som till exempel brandsläckning m.m. lanserades även en manskapshytt. Den tillverkades ursprungligen av en självständig leverantör i Floby, men byggs nu av Volvo i Umeå.

Många stopp och starter
För att kombinera säkerheten med god manövrerbarhet valde Volvo att utrusta de lättaste lastbilarna i den här serien med skivbromsar på alla hjul, eftersom de används i snabb stadstrafik, med många stopp och starter.

År 1985 lanserades FL6 och 1986 den ännu lättare FL4. De var i princip identiska med FL6L men hade utrustats med en lätt och bränslesnål Volvo TD41-motor med direktinsprutning. Det var den motor som tidigare användes i F4 och som liknade de högeffektiva marinmotorerna som användes av Volvo Penta.

De amerikanska versionerna
Senare under 1986 lanserades de anpassade versionerna FE6 och FE7 i USA. Medan FE6 var väldigt lik FL6, var FE7 i princip samma lastbil som FL6. Den hade dock en kraftigare 7-liters motor och drivlinekomponenter från FL7.

Ett intressant tillskott till FL6-serien var D6-250 motorn med både en turbokompressor och en mekanisk kompressor, den första i världen att användas i en lastbil. Tack vare den blev FL6 plötsligt så kraftfull att den kunde användas för transportuppdrag som normalt hanterades av lastbilar med mycket större och tyngre motorer.