L34

L34


Under lång tid var Volvo ett tämligen konservativt företag. Det hade sina skäl. Eftersom laboratorieresurserna förr var ganska begränsade, ansågs det säkrare att fortsätta att använda beprövade och tillförlitliga lösningar i stället för att prova nyheter som kanske inte alltid hade testats ordentligt.

Det låg helt i linje med de hedersprinciper som Volvos två grundare, Assar Gabrielsson och Gustaf Larson, hade fastställt. De ville inte att "kunderna skulle behöva leka testförare".

En väl beprövad lastbil …
Ett typiskt exempel på Volvolastbilarnas konservativa utformning förr i tiden är L34. Det var en medeltung lastbil som var en direkt efterföljare till Spetsnoslastbilarna. När det gällde tekniken var den nästan identisk med den tidigare Spetsnosen L20. Därför var L34 en väl beprövad lastbil, något som i högsta grad tilltalade kunderna, ofta företag som bryggerier och lokala leveransföretag.


… men med modernt utseende
 
Den yttre designen var mycket modern och liknade (fast i större skala) den berömda personbilen PV444 och även taxibilen PV83. Den här Volvodesignen var troligen en påverkan från den tidens amerikanska personbilar, och den blev oerhört populär bland kunderna. Den var naturligtvis helt modern, med strålkastarna inbäddade i stötfångaren.

L34 var framför allt avsedd för lokala leveranser, en arbetsuppgift som underlättades väsentligt av den låga ramen/chassihöjden, vilket gjorde det lättare för föraren att lasta och lossa lastbilen. Den tidens förare fick nöja sig med den egna kroppsstyrkan vid lastning och lossning, eftersom hjälpanordningar som kranar och gaffeltruckar tillhörde framtiden.

Bryggeriernas favorit
De kanske mest kända L34-lastbilarna var de som användes när läskedrycken Coca Cola lanserades i Sverige 1953. I motsats till andra företag på den tiden, utnyttjade Coca Cola lastbilarna aktivt för att sprida sitt produktbudskap, både via reklam ovanpå påbyggnaden, precis som på amerikanska bryggarbilar, och via stora affischer bakpå lastbilarna.

L34-lastbilarna efterträddes 1956 av L42 Snabbe. Det var faktiskt den sista distributionslastbilen av N-typ från Volvo, d.v.s. med motorhuv. Hädanefter skulle alla distributionslastbilar vara av F-typen.